We need to talk

Det var här en kväll då jag skulle ut på lenkki så sa jag åt min roomie 'hej hej, vi ses om en stund' och hon kollade på mig och sa 'men de e ju mörkt! Du måste vara försiktig.' och ger mej en lite orolig blick. Yeeyee tänkte jag och sprang min lekki utan att vara rädd för vad som finns i mörkret.

Men så idag, fastän det inte var mörkt, då jag var ute på en rask promenad så börjar en man öppna sig om hur beautiful jag är då jag står och väntar på grönt ljus. Utan att ens bevärdiga honom med en blick så går jag snabbt vidare då det har blivit grönt. Då jag korsat vägen och gått en bit så kastar jag ett öga över axeln och märker att han fortfarande går efter mig. Jag perkulerar mig själv för att jag tog en mindre trafikerad väg istället för den stora vägen och kollar igen, jepp fortfarande bakom mig. Och visst, det kan vara ett sammanträffande och även om det inte vore det så skulle jag ändå lätt springa ifrån honom eftersom han var en medelålders knubbis.

Men det är inte det som är problemet. Problemet är det att jag hörde min roomies ord i huvudet och jag förstod att jag var rädd.
Och det är det som gör mig så arg. Jag blir så arg, så arg på att jag blir rädd för nån sliskig, eventuellt sexuellt frustrerad knubbis! Och sen blir jag ännu argare för att man ska behöva vara rädd bara för att man rör sig utomhus och råkar vara flicka. Jag menar inte att man ska utmana ödet, utan såklart ska man vara försiktig. Men det faktum att vi hela tiden låter sånahär saker begränsa oss från att gå hem från krogen och istället ta taxi, ta långa omvägar för att undvika parker och områden som saknar bra belysning, inte kunna länkka efter att det blivit mörkt, gå med nycklarna i handen och en överfallsalarm i fickan är inte okej! Varför ska det behöva vara såhär? Varför ska man behöva gå runt och känna sig osäker och vara rädd för att möta nåns blick ifall dom kan uppfatta det som inbjudande?

I slutändan tror jag ändå det jag blev mest upprörd över var att jag lät denhär mannen begränsa mig på det sättet att jag inte njöt av promenaden på samma sätt som jag skulle ha gjort annars och att han gjorde mig upprörd. Eller kanske det var jag som upprörde mig själv? Ja, jag vet inte. Hursomhelst så tycker jag inte om att begränsa mig själv, men inbland måste man vara ju förnuftig också och lita på sin magkänsla. Nåja, men ni förstår säkert min poäng och jag vet att ni också varit med om liknande händelser, och värre. Så var försiktiga och förnuftiga men kom ihåg att stå på er också!

Nu har ni träffat min alter ego: Feministen och lika rättigheter förespråkaren Chärski.